Cinemax

Linköpings filmstudio

Kategori: Fördjupad information om filmerna

Pedro Almodóvar

Är det någon som internationellt associeras med spansk film så är det Pedro Almodóvar. I ungefär 40 år har han ägnat sig professionellt åt film. Hans internationella genombrott kom med Kvinnor på gränsen till sammanbrott 1988. I så gott som alla hans filmer återkommer teman om det som kallas för spanskt kynne (vad nu det är…) , religion och sexualitet, familjeliv, åtrå, passion och identitetskriser ofta framförda med rapphet och som provocerande skildringar. Utan alltför stora gissningar har det att göra med hans bakgrund i en enkel djupt troende katolsk familj. Pappan försörjde sig med att frakta vintunnor på åsnor. Lille Pedro, som är född 1949, lärde sig tidigt att läsa och skriva och blev byns deltidslärare i läskunskap och fick också hjälpa grannarna att läsa och skriva brev. Redan när han var åtta år gammal skickade föräldrarna honom till en bibelskola i staden Cáceres i Extremadura. Föräldrarna flyttade så småningom efter och fadern drev en bensinstation medan modern öppnade en bodega. 

Cáceres hade en biograf och den öppnade världen för Pedro. 

”Film blev min riktiga utbildning, i mycket högre grad än den jag fick av prästen”, har Almodóvar senare sagt i en intervju.

Som 18-åring flyttade han mot föräldrarnas vilja till Madrid. Målet var att bli filmskapare men den nationella filmskolan hade diktatorn Franco stängt, så han fick fortsätta att lära sig hantverket på egen hand. Han försörjde sig på olika kontorsjobb men i princip all fritid ägnade han åt film. Och förebilderna fanns bland regissörer som Billy Wilder, Alfred Hitchcock, Rainer Werner Fassbinder, Luis Bunuel, Ingmar Bergman och Federico Fellini. 

De tidiga åren i Madrid medverkade han som skådespelare i en radikal teatergrupp och blev över huvud taget mer och mer aktiv i det kulturella livet i huvudstaden. Francos död 1975 innebar en verklig renässans inom spansk musik, konst och film efter kulturcensuren. Och Almodóvar bildade duon Almodóvar Y McNamara som specialiserade sig på glamrock-låtar.

Han medverkade också  i flera av de stora spanska tidningarna med artiklar under den kvinnliga pseudonymen porrstjärnan Patty Diphusa. Och så skaffade han sig en Super 8-kamera för att experimentera med kortfilmer. Det blev en mängd olika filmer på 70-talet. Han har berättat att han visade filmerna i barer, på fester. 

”Jag kunde inte lägga till soundtrack eftersom det var mycket svårt. Magnetremsan var av dålig kvalitet, väldigt tunn. Jag minns att jag blev berömd i Madrid eftersom jag, på grund av att filmerna saknade ljud, spelade en musikkassett samtidigt som jag gjorde alla rösterna, sångerna och dialogerna själv.” 

Den första kontakten Pedro Almodóvar fick med den professionella filmvärlden var när han gjorde sin första kortfilm i 16 mm-format, Salome. De två huvudrollsinnehavarna, Carmen Maura och Felix Rotaeta, hjälpte honom att samla ihop pengar så han kunde göra sin första långfilm i 16 mm, Pepi, Luci, Bom y otras chicas del montón, ungefär Pepi, Luci, Bom och andra i gänget. 

Det stora internationella erkännandet kom när han vann en Oscar för bästa utländska film med Allt om min mamma 1999 och för bästa manus för Tala med henne 2003.

2016 kom Julieta och den senaste filmen heter alltså Smärta och ära från 2019.

Antonio Banderas

2019 blev ett glänsande år för Antonio Banderas när han vann pris i Cannes för sin roll i Smärta och ära. Han kommer från Malaga, född 1960. Han är både skådespelare och sångare. Banderas har medverkat i en mängd filmer sedan 1982 men Cannes-vinsten är toppen av karriären. 

Penélope Cruz

Penélope Cruz, född 1974, är den första spanska skådespelaren som prisats med en Oscar, närmare bestämt för bästa kvinnliga biroll i Woody Allens film Vicky, Cristina, Barcelona 2008. Hon debuterade redan som 15-åring i en musikvideo med den spanska popgruppen Mecano. Sitt internationella genombrott fick hon 1997 i filmen Abre los ojos (Öppna ögonen) i regi av Alejandro Amenábar. Hon har tidigare medverkat i flera Almodóvar-filmer, som Allt om min mamma 1999 och Att återvända 2006. Penélope Cruz har haft roller i ett sextiotal filmer sammanlagt. 

Hon är sedan 2010 gift med den spanske skådespelaren Javier Bardem. De har spelat tillsammans i flera filmer bland annat i Vicky, Cristina, Barcelona. Cruz är vegetarian efter att ha medverkat i hästfilmen Dessa vackra hästar 2000 och hon protesterar också aktivt mot den spanska traditionen med tjurfäktningar.

För en bred publik som ser reklamfilmer är hon kanske ett bekant ansikte i L´Oreals skönhetsreklam.

Helan och Halvan

Helan och Halvan – eller Oliver Hardy och Stan Laurel – gjorde hela 106 filmer tillsammans! De betraktas som filmhistoriens mest framgångsrika komikerpar under framför allt 1930- och 40-talen. De skapade en egen stil genom att undvika komikens traditionellt tvådimensionella karaktärer. Istället hittade de var sin detaljerad och helgjuten rollfigur, med Laurel som den nervösa och undergivna, och Hardy som den dominerande och självgoda. Filmerna utgår ofta från vanliga situationer och utvecklar sig rakt mot katastrofen.

Karaktärerna var så populära att deras historier utvecklades i serietidningar i bland annat Sverige, USA, Storbritannien och Tyskland. Den svenska versionen av tidningen gavs ut under perioden 1963 och 1987 av olika förlag. Det svenska namnet Helan och Halvan kom till genom en läsartävling i tidskriften Filmbladet redan 1929. Dessförinnan hade deras filmer gått under benämningen Stor-Slam och Lill-Slam. I t ex Danmark kallades de Gǿg og Gokke, i Tysklande Dick und Doof och i Nederländerna De dikke en de dunne. Men originalet heter ju Stan & Ollie.

Oliver Hardy och Stan Laurel gjorde en bejublad Europaturné 1947 och kom till Sverige i oktober. Men varken när de uppträdde Stockholm eller Göteborg gjorde den någon succé. En trolig förklaring är att publiken hade svårigheter att förstå engelska. Men Sven Jerring gjorde en intervju som sändes i Barnens brevlåda

Stan Laurel hette egentligen Arthur Stanley Jefferson. Han föddes i juni 1890 i Ulverston, Cumbria i Storbritannien och hade ”teatern i blodet”. Fadern var teaterföreståndare och modern skådespelare. Redan som 16-åring debuterade han på en liten teater i Glasgow som hans far basade för och under flera år spelade han i olika teateruppsättningar – både drama och komedi – och medverkade också i music-hallsammanhang.

Karriären tog särskild fart när Laurel 1910 anslöt sig till en trupp där bland andra Charlie Chaplin fanns med. Ibland hoppade han in för Chaplin och medverkade i truppens första turné i USA. Vid truppens andra besök i USA 1912 stannade Laurel och började uppträda på varietéer. 1917 gjorde han sin första filmroll och i samband med det tog han artistnamnet Stan Laurel. Innan han 1927 träffade Oliver Hardy hann han medverka i 79 filmer! 

Laurel var den som huvudsakligen skrev manus till Helan och Halvan-filmerna. 1961 fick han en heders-Oscar för sitt kreativa pionjärskap inom filmfarsen. Laurel avled i februari 1965. Han har förärats två statyer – en i Bishop Auckland på platsen där hans föräldrar drev en teater – och en tillsammans med Oliver Hardy i Laurels födelsestad Ulverston.

Oliver Hardy föddes som Oliver Norell Hardy Jr i januari 1892 i Harlem, Georgia, USA. Redan som 8-åring sjöng han i en s k minstrel show men från början var det meningen att han skulle gå i faderns fotspår och bli advokat. Men studierna i juridik passade inte, så 1910 hoppade han av och startade han en biograf. Tre år senare fick han jobb på ett filmbolag i Florida och fick småningom flera filmroller innan han och Stan Laurel blev Helan och Halvan. Sammanlagt spelade han med i mer än 400 filmer. 

Shoplifters

Hirokazu Kore-eda

Shoplifters-regissören Hirokazu Kore-eda producerar kvalitetsfilmer på löpande band – och vinner nästan varje gång något internationellt pris. Den nu aktuella Cinemax-filmen är inget undantag – Guldpalmen i Cannes 2018! Han föddes i Tokyo 1962 och har examen i kreativt skrivande från Wasedauniversitetet. Filmbanan började med ett antal dokumentärer, bland annat om den taiwanesiske regissören Hou Hsiao-hsien. Det internationella genombrottet kom med långfilmen Illusioner 1995, där en ung änka försöker förlika sig med att hennes man begick självmord. 25 år senare – våren 2020 – har han Sverige-premiär med Sanningen. För första gången spelar han in utanför Japans gränser och med de franska stjärnskådisarna Juliette Binoche och Catherine Deneuve i huvudrollerna. Binoche uppvaktade särskilt Kore-eda för att får göra en film tillsammans med honom! 

Kore-edas filmer kännetecknas av eftertänksam lågmäldhet. Det handlar alltid om relationer. Några exempel:

Efter livet 1998: ”På en gränsstation någonstans mellan himmel och jord tas de döda emot av guider. Under tre dagar får de hjälp att leta bland sina minnen för att hitta den avgörande händelsen i sina liv. Det utvalda ögonblicket skall sedan återskapas på film och bäras med.”

Barnen som inte fanns 2004: ”Fyra barn lever ensamma i en lägenhet. Deras mamma har övergivit dem. De har inga pengar. De går inte i skolan. För omvärlden finns de inte.”

Still walking 2008: ”Med små medel, ofta uttryckt i en blick eller en bisats, fångar han all den sorg, bitterhet, kärlek, glädje, brustna drömmar och förhoppningar som ryms i en familj.”

Sådan far, sådan son 2013: ”Handlar om två par, med fokus på Fukuyama, som får reda på att deras nu sexåriga söner blivit förväxlade vid födseln och att den pojke de har uppfostrat inte är deras biologiska barn.” Efter stormen 2016: ”Med känsliga fingrar och en tonträff utöver det vanliga skildrar Hirokazu Kore-eda all den kärlek, bitterhet, besvikelse, hopp och värme som ryms i en familj.”

Fördjupad text om Vi som älskade varann så mycket

Ettore Scola är en av Italiens mest kända regissörer. Han har regisserat över tjugo filmer under sitt liv. Manus till Vi som älskade varann så mycket skrev han tillsammans med författarparet Age&Scarpelli, men han har också skrivit manus på egen hand till andra filmer som t ex Fula, skitiga, elaka 1976  och Natten i Varennes 1982. Alla hans filmer kretsar kring politik och mänskliga relationer. En av hans mest kända produktioner är En alldeles särskild dag från 1977 som Cinemax visade för något år sedan. Scola var också politiskt aktiv och hade bland annat ansvar för kulturfrågor i den kommunistiska skuggregeringen i Italien 1989. Vi som älskade varann så mycket fick pris som Bästa utländska film vid Césargalan 1977. Césargalan är Frankrikes motsvarighet till Oscarsgalan i USA.

De tre kompisarna som filmen kretsar kring har en och samma kärlek – Luciana. Hon spelas av Stefania Sandrelli. Redan som 14-åring debuterade hon i filmen Divorce Italian Style i rollen som Angela, med bland andra Marcello Mastroianni som motspelare. Det var en skönhetstävling 1960 som ledde vidare till ett antal filmer i commedia all´italiana. Scola engagerade henne i ytterligare filmer och 1980 vann hon silverbandet för bästa kvinnliga biroll i hans La terrazza. Sandrelli har gjort ett antal erotiska filmer bland andra The Key av Tinto Brass. Bland flera utmärkelser fick hon 2005 Gyllene lejonet vid den 62:a Venedig-festivalen för sin långa karriär

Vittorio Gassman – en av charmörerna i filmen – var tidigt en lovande basketspelare men satsade i stället helhjärtat på skådespelarbanan. Han studerade vid Academia Nazionale di Arte Dramatica i Rom och har medverkat i mer än 20 teaterpjäser bland andra Peer Gynt och Hamlet. Filmdebuten kom 1946. Gassman fick ofta spela roller som egotrippad hjälte i äventyrsfilmer eller romantiska drama. Han hade bland annat en framträdande roll i storfilmen Krig och fred från 1967. Han är grundare av teatersällskapet Teatro Popolare Italiano.

Saturnino ”Nino” Manfredi, en annan av partisanerna i filmen, medverkade i över 80 produktioner under sin karriär. Han var ett av de dominerande namnen inom Italiens filmkomedi.

Fördjupad text om Paraplyerna i Cherbourg

Catherine Deneuve, som har huvudrollen i Paraplyerna i Cherbourg, har sedan 1960-talet varit en av Frankrikes mest beundrade och populära skådespelare. Hon debuterade redan som 13-åring i den franska filmen Les Collégiennes. Det var regissören Roger Vadim som upptäckte henne. Sitt stora genombrott fick Deneuve 1971 i Det händer bara andra, regisserad av Nadine Trintignant. Det är en imponerande rad av filmer som Deneuve medverkat i – över trettio stycken. En av de senaste är 8 kvinnor från 2002 som gav henne – och övriga ensemblen – Silverbjörnen vid filmfestivalen i Berlin samma år med motiveringen ”en enastående artistisk insats”.

Musiken i Paraplyerna i Cherbourg är komponerad av Michel Legrand, som förutom kompositör också var orkesterledare, dirigent  och pianist. Legrand började som jazz-musiker och har spelat tillsammans med de mest kända i genren som Dizzy Gillespie, John Coltrane, Miles Davis, Stan Getz och Bill Evans. Legrand var oerhört uppskattad för sin filmmusik och fick tre Oscars-statyetter för kompositioner till Yentil 1983, Äventyraren Thomas Crown 1968 och Sommaren ´42 från 1971. Förutom dessa tre utnämningar var han nominerad ytterligare sex gånger.

Regissören Jacques Demy tillhörde den så kallade nya vågen i franskt filmskapande. Men till skillnad från Alain Resnais och Jean-Luc Godard drogs han mera till en fantasivärld byggd på musikaler, sagor och Hollywoods gyllene ålder. Paraplyerna i Cherbourg anknyter mycket till just den amerikanska musikalstilen. För just Paraplyerna i Cherbourg fick han Cannes-festivalens internationella pris – motsvarigheten till Guldpalmen.

När fjärilarna kommer

Manuset till filmen ”När fjärilarna kommer” började regissören Tolga Kareclik skriva redan 2011-2012 efter att hans farbror hade dött. Farbrodern hette Mazhar precis som fadern i filmen.

”Det var ett sätt att komma över förlusten. Mazhar betydde oerhört mycket för mig. Han inspirerade mig redan i sex- sjuårsåldern att börja läsa. Han introducerade mig i Mayakovskis diktning och för Kafka. Han fick mig att läsa Dostojevskij när jag var elva. Min farbror, som var poet och på många sätt min mentor, var den som formade mitt intellekt,” berättar Tolga Kareclik i en intervju med  den kanadensiska filmjournalen Offscreen.

Med ”När fjärilarna kommer” ville han konfrontera döden i en blandning av drama, komedi, melodram, till och med slapstick, ”som livet självt ser ut”. En dam som sett filmen berättade att hon kände sig skyldig när hon skrattade, men bara en sekund, senare grät hon – och  efter att ha skrattat grät hon igen.

”Det var så jag önskade att reaktionerna skulle bli,” säger Kareclik belåtet.

Tolga Karacelik är född 1981 och bor i Istanbul. Han började tidigt skriva poesi och upptäckte så att diktning och filmmakeri är besläktade med varandra. Han insåg att vad man kan göra med ord det kan man också göra med bilder ”på ett mycket mer demokratiskt och mindre imponerande sätt”. Det handlar väldigt mycket om rytm.

Tolga Karacelik utropades till en av Turkiets mest lovande regissörer redan efter debutfilmen 2010 ”Toll booth”, som handlade om en uttråkad vägtullstjänsteman.

”Den handlade om mig. Ett försök slå mig fri från mitt monotona liv, mitt eget toll booth,” säger han.

Den andra filmen i karriären, ”Ivy”, var en politisk thriller om en skeppare som driver sin besättning till vansinne med sina söndra- och härska-metoder. Filmen hyllades internationellt och vann flera priser på den prestigefyllda Sundance-festivalen. Men den bemöttes med skepsis hemma i Turkiet och Tolga Karacelik fick betydligt svårare att hitta finansiering för sina kommande filmer. Likheterna med Erdogans styre var helt enkelt för slående.

Karacelik arbetar mycket noggrant efter manus. Det förekommer nästan inga improvisationer.

”Varje dialog har sin egen rytm. Jag tillåter inte någon av mina skådespelare att ändra i dialogerna. Anledningen är att det finns en särskild rytm i replikerna.”

Offscreen-journalisten frågar Tolga Karacelik om symboliken med fjärilarna, om faderns önskan att begravas när fjärilarna kommer till byn. Men i en annars öppenhjärtig intervju – där är det stopp.

”Nej, det vill jag inte berätta. Det kommer att döda filmen. Filmen börjar när du lämnar bion, så jag vill inte döda känslan som kan växa inom dig. Jag hoppas att den ska sätta sig i var och en som ser filmen.”

Tolga Karacelik bekänner sig till en Istanbul- och Balkan-tradition. Han menar att det på flera sätt är ett privilegium att bo där han bor.

”Vi förstår både öst och väst – men vi har svårt att förstå oss själva! Filmer från Balkan är mycket rika. Människor som Theo Angelopoulos, Emir Kusturica har betytt mycket för mig. ”När fjärilarna kommer” har bland annat influerats av Kusturica,” berättar Karacelik.

Stupid Young Heart

”Det finns en öppenhet hos unga som vuxna kan lära sig av!”

Regissören till Stupid Young Heart

Selma Vilhunen har gjort sin tredje ungdomsfilm och belönats med Kristallbjörnen för bästa film i kategorin Generation 14plus på filmfestivalen i Berlin 2019.


”Det kändes som karriärens höjdpunkt,” säger Vilhunen i en av många tidningsintervjuer efter Berlin-erkännandet.


Förutom Stupid young heart har hon i ungdomskatergorin regisserat långfilmerna Hobbyhorse revolution och Cinemax-bekanta Little wing.
”Det som intresserar mig är personer som befinner sig i en vändpunkt i livet. Tonåringar genomgår ju en utvecklingsfas och jag dras till den där energin. Unga personer är fortfarande sökande och inte har låst sina hjärnor. Det finns en öppenhet hos unga som jag tror vuxna kan lära av.”


Selma Vilhunen har med sina tre långfilmer Little wing, Hobbyhorse revolution och nu Stupid young heart satt den finska ungdomsfilmen på kartan.

Det är en verklig utmaning att hitta skådespelare till den här typen av socialrealistiska skildringar. I det här fallet var det manusförfattaren Kirsikka Saaris bonusdotter som tipsade om sin kompis Jere Ristseppä. Hon hade läst om castingen och tänkte omedelbart på Jere. Rollen beskrevs som färgstark och att man sökte en kille som var en ”sensitvie badass”. När Jere sedan kom till audition var det självklart att han skulle spela Lenni.


Sara Vilhunens metod när det gäller att arbeta med amatörer kallar hon ”safe space”. Grundläggande är att teamet och ensemblen lär känna varandra så bra som möjligt. Och viktigast är många och gedigna repetitioner som skapar trygghet.


”Vi övar inför scenerna med olika ingångar för att klargöra karaktärernas olika lager. Repetitionerna kan också fokusera på det fysiska, vem står var, var ska man rikta blicken osv. Andra ingångar är karaktärernas viljor, känslor och drömmar. Meningen är att skådespelarna ska bli experter på sina karaktärer.”
Sara Vilhunen drömmer om att i framtiden jobba mer experimenterande och fritt, t ex spela in under en längre period så där tjugo år eller mer. Hon tänker bland annat på Richard Linklater´s Boyhood.

Edie

”Trovärdigheten krävde att jag vandrade uppför berget”

Sheila Hancock, 86

Jo, det är sant! Sheila Hancock, som spelar Edie i filmen med samma namn, gjorde själv den krävande vandringen uppför berget Suilven (uttalas Soolven) drygt 700 meter över havet i de skotska högländerna. Hon blev därmed den äldsta person – då 83 – som har lyckats med den bedriften. ”Trovärdigheten i rollen krävde det”, har hon sagt. Sheila Hancock tillhör de riktiga veteranerna i den brittiska skådespelarligan att jämföras med t ex Maggie Smith och Judi Dench. Hon har hunnit med mängder av talroller i olika skådespel och sångroller i musikaler och fått mängder av utmärkelser. Dessutom har hon skrivit flera böcker med biografiskt innehåll och en roman. Hon är fortfarande mycket aktiv i teater-, radio- och tv-sammanhang. I Sverige har man bland annat kunnat se henne i tv-serierna ”Kommissarie Morse” och ”Unge kommissarie Morse”.

Manusförfattaren Elisabeth O´Halloran

Sedan Eliabeth O´Halloran gick färdigt utbildningen vid London Film School 2008 har hon producerat mängder av tv- och filmmanus Den unga irländskan är en riktig mångsysslare. Hon har tre favoritsysselsättningar – skriva, illustrera och undervisa – bland annat har hon skapat skräddarsydda workshops för National Gallery of Ireland och Irish Museum of Modern Art.

”I slutet av 2010 började jag fundera på manuset till Edie. Det fascinerade mig att beskriva en gammal kvinna som ville ge sig ut på en resa på ålderns höst. Då hade jag märkt att det var väldigt få som var intresserade av vad kvinnor över 40 hade att komma med. Jag hade just sett filmen Séraphine med den fantastiska Yolande Moreau,” berättar Elisabeth O´Halloran.

(Séraphine är en film, gjord av Martin Provost, om konstnären Seraphine de Senlis, kallad för van Gogh i kvinnokläder.)

Elisabeth O´Halloran hade slagits av hur ovanligt det var att se en sådan karaktär på film, särskilt i en badscen där den åldrande ”imperfekta” kroppen syntes i månskenet.

”Ju mer jag funderade på Edies karaktär, gjorde flera skisser, desto mer insåg jag att ånger var filmens tema. Ånger i varje ålder har sådan kraft – saker vi inte gjorde, saker vi inte sa; saker vi skulle ta tillbaka om vi kunde. Jag hade raka samtal med äldre kvinnor som beskrev att de inte kände sig gamla; att det smyger sig på dig, åren går så fort och din kropp börjar göra dig besviken.”

Elisabeth O´Halloran säger att det har varit en fantastisk erfarenhet att ge publiken en sådan här film och att höra folk säga att de känner sig upplyfta och inspirerade på något sätt.

”Och då är ju allt jobb värt det!”

Regissören Simon Hunter

Simon Hunter är född 1969 i Leicester men uppvuxen i Skottland. Han hade drömt om att bli filmregissör och utbildade sig vid en filmskola i Surrey i England. Det började med några kortfilmer som utspelade sig i Skottland men det var framför allt  långfilmer som lockade. Hans först spelfilm var en skräckfilm år 2000 följd av tv- och reklamfilmer och även  genrefilmer som ”Mutant Chronicles” från 2008. Men han var inte nöjd med det.

”Jag ville göra mer, något som kom från hjärtat, något som kändes viktigt för mig, och förhoppningsvis berörde även andra,” berättar han för en tysk tidning inför premiären av Edie.

”Med Edie återkommer jag till min barndom. Som femåring var jag på berget Suilven med en kamera. Och nu kommer jag tillbaka med en stor kamera till berget som fascinerat mig så mycket.”

Simon Hunter älskar film och går naturligtvis gärna på bio.

”Det finns inget som när lamporna slocknar och filmduken lyser. Jag älskar särskilt bildspråket, det ögonblick när dialogerna upphör och bilderna berättar historien. Jag försöker att jobba så för att få fram det i min nya film. Den första halvtimmen och slutet har lite dialog. Men handlingen driver filmen framåt.”

Simon Hunter lockades av temat ånger. När han själv en gång vandrade på berget Suilven träffade han en psykologistudent som han kom i samspråk med. Studenten var precis utexaminerad men kände att det var fel. Han ville egentligen bli journalist. Samtalet spann kring drömmar, mål och vad man innerst inne vill. När han läste manuset till Edie stämde det överens med vad de två hade talat om.

”Jag gillar den optimistiska känslan i berättelsen om Edie. Det är en feel-good-film, rörande och engagerande. Det är den atmosfären jag vill fånga,” säger han.

Beautiful Boy

Filmen ”Beautiful boy” bygger på två självbiografiska böcker. Pappan, David Sheff, är en välkänd journalist/författare i USA. Hans bok heter ”Beautiful boy – A father´s journey through his son´s addiction” och låg 2008 på New York Times bästsäljarlista.  Sonen, Nic Scheff, skrev boken “Tweak: Growing up on methamphetamines”.

Både David och Nic har skrivit ytterligare böcker om drogmissbruk, intervjuats i många tidningar och suttit i tv-soffor och diskuterat problemen. Nic säger bl a att drogerna förvandlade hans liv från svartvitt till Technicolor. Skrivandet blev som en terapi för dem båda. David Sheff har berättat att han själv tog en del droger som ung. Till och med metamfetamin provade han men rörde det sedan aldrig igen.

Idag är Nic Sheff 37 år och tar medicin för bipolär sjukdom. Efter att han började med den behandlingen har han inte haft något återfall.

David Sheff är mycket kritisk till USA:s politik ”The war on drugs”.

”Det ses som kriminalitet och inte en sjukdom. Det satsas enorma pengar men missbruket löser man inte i fängelse”, säger han i en intervju i DN. ”Året min bok gavs ut (2009) dog 36 000 personer av överdos i USA, 2017 var det 64 000!”

Titeln till filmen syftar på John Lennon-låten med samma namn. Pappan i filmen sjunger den för den söta lilla sonen när han är liten. Men i verkligheten är inte bara David Scheff en stor Beatles-fan, han var också den sista som intervjuade John Lennon och Yoko Ono, tre veckor innan Lennon sköts ihjäl i New York 1980.

David Sheff, född 1955, har förutom ”Beautiful boy” skrivit ”Clean: overcoming addiction” och “Ending America´s greatest tragedy”.

Nic Sheff, född 1982, har också skrivit ”We fall down”. Både far och son föreläser om missbruk och rehabilitering.

© 2020 Cinemax

Tema av Anders NorenUpp ↑