Cinemax

Linköpings filmstudio

Författare: Marina Björnberg

Pedro Almodóvar

Är det någon som internationellt associeras med spansk film så är det Pedro Almodóvar. I ungefär 40 år har han ägnat sig professionellt åt film. Hans internationella genombrott kom med Kvinnor på gränsen till sammanbrott 1988. I så gott som alla hans filmer återkommer teman om det som kallas för spanskt kynne (vad nu det är…) , religion och sexualitet, familjeliv, åtrå, passion och identitetskriser ofta framförda med rapphet och som provocerande skildringar. Utan alltför stora gissningar har det att göra med hans bakgrund i en enkel djupt troende katolsk familj. Pappan försörjde sig med att frakta vintunnor på åsnor. Lille Pedro, som är född 1949, lärde sig tidigt att läsa och skriva och blev byns deltidslärare i läskunskap och fick också hjälpa grannarna att läsa och skriva brev. Redan när han var åtta år gammal skickade föräldrarna honom till en bibelskola i staden Cáceres i Extremadura. Föräldrarna flyttade så småningom efter och fadern drev en bensinstation medan modern öppnade en bodega. 

Cáceres hade en biograf och den öppnade världen för Pedro. 

”Film blev min riktiga utbildning, i mycket högre grad än den jag fick av prästen”, har Almodóvar senare sagt i en intervju.

Som 18-åring flyttade han mot föräldrarnas vilja till Madrid. Målet var att bli filmskapare men den nationella filmskolan hade diktatorn Franco stängt, så han fick fortsätta att lära sig hantverket på egen hand. Han försörjde sig på olika kontorsjobb men i princip all fritid ägnade han åt film. Och förebilderna fanns bland regissörer som Billy Wilder, Alfred Hitchcock, Rainer Werner Fassbinder, Luis Bunuel, Ingmar Bergman och Federico Fellini. 

De tidiga åren i Madrid medverkade han som skådespelare i en radikal teatergrupp och blev över huvud taget mer och mer aktiv i det kulturella livet i huvudstaden. Francos död 1975 innebar en verklig renässans inom spansk musik, konst och film efter kulturcensuren. Och Almodóvar bildade duon Almodóvar Y McNamara som specialiserade sig på glamrock-låtar.

Han medverkade också  i flera av de stora spanska tidningarna med artiklar under den kvinnliga pseudonymen porrstjärnan Patty Diphusa. Och så skaffade han sig en Super 8-kamera för att experimentera med kortfilmer. Det blev en mängd olika filmer på 70-talet. Han har berättat att han visade filmerna i barer, på fester. 

”Jag kunde inte lägga till soundtrack eftersom det var mycket svårt. Magnetremsan var av dålig kvalitet, väldigt tunn. Jag minns att jag blev berömd i Madrid eftersom jag, på grund av att filmerna saknade ljud, spelade en musikkassett samtidigt som jag gjorde alla rösterna, sångerna och dialogerna själv.” 

Den första kontakten Pedro Almodóvar fick med den professionella filmvärlden var när han gjorde sin första kortfilm i 16 mm-format, Salome. De två huvudrollsinnehavarna, Carmen Maura och Felix Rotaeta, hjälpte honom att samla ihop pengar så han kunde göra sin första långfilm i 16 mm, Pepi, Luci, Bom y otras chicas del montón, ungefär Pepi, Luci, Bom och andra i gänget. 

Det stora internationella erkännandet kom när han vann en Oscar för bästa utländska film med Allt om min mamma 1999 och för bästa manus för Tala med henne 2003.

2016 kom Julieta och den senaste filmen heter alltså Smärta och ära från 2019.

Antonio Banderas

2019 blev ett glänsande år för Antonio Banderas när han vann pris i Cannes för sin roll i Smärta och ära. Han kommer från Malaga, född 1960. Han är både skådespelare och sångare. Banderas har medverkat i en mängd filmer sedan 1982 men Cannes-vinsten är toppen av karriären. 

Penélope Cruz

Penélope Cruz, född 1974, är den första spanska skådespelaren som prisats med en Oscar, närmare bestämt för bästa kvinnliga biroll i Woody Allens film Vicky, Cristina, Barcelona 2008. Hon debuterade redan som 15-åring i en musikvideo med den spanska popgruppen Mecano. Sitt internationella genombrott fick hon 1997 i filmen Abre los ojos (Öppna ögonen) i regi av Alejandro Amenábar. Hon har tidigare medverkat i flera Almodóvar-filmer, som Allt om min mamma 1999 och Att återvända 2006. Penélope Cruz har haft roller i ett sextiotal filmer sammanlagt. 

Hon är sedan 2010 gift med den spanske skådespelaren Javier Bardem. De har spelat tillsammans i flera filmer bland annat i Vicky, Cristina, Barcelona. Cruz är vegetarian efter att ha medverkat i hästfilmen Dessa vackra hästar 2000 och hon protesterar också aktivt mot den spanska traditionen med tjurfäktningar.

För en bred publik som ser reklamfilmer är hon kanske ett bekant ansikte i L´Oreals skönhetsreklam.

Helan och Halvan

Helan och Halvan – eller Oliver Hardy och Stan Laurel – gjorde hela 106 filmer tillsammans! De betraktas som filmhistoriens mest framgångsrika komikerpar under framför allt 1930- och 40-talen. De skapade en egen stil genom att undvika komikens traditionellt tvådimensionella karaktärer. Istället hittade de var sin detaljerad och helgjuten rollfigur, med Laurel som den nervösa och undergivna, och Hardy som den dominerande och självgoda. Filmerna utgår ofta från vanliga situationer och utvecklar sig rakt mot katastrofen.

Karaktärerna var så populära att deras historier utvecklades i serietidningar i bland annat Sverige, USA, Storbritannien och Tyskland. Den svenska versionen av tidningen gavs ut under perioden 1963 och 1987 av olika förlag. Det svenska namnet Helan och Halvan kom till genom en läsartävling i tidskriften Filmbladet redan 1929. Dessförinnan hade deras filmer gått under benämningen Stor-Slam och Lill-Slam. I t ex Danmark kallades de Gǿg og Gokke, i Tysklande Dick und Doof och i Nederländerna De dikke en de dunne. Men originalet heter ju Stan & Ollie.

Oliver Hardy och Stan Laurel gjorde en bejublad Europaturné 1947 och kom till Sverige i oktober. Men varken när de uppträdde Stockholm eller Göteborg gjorde den någon succé. En trolig förklaring är att publiken hade svårigheter att förstå engelska. Men Sven Jerring gjorde en intervju som sändes i Barnens brevlåda

Stan Laurel hette egentligen Arthur Stanley Jefferson. Han föddes i juni 1890 i Ulverston, Cumbria i Storbritannien och hade ”teatern i blodet”. Fadern var teaterföreståndare och modern skådespelare. Redan som 16-åring debuterade han på en liten teater i Glasgow som hans far basade för och under flera år spelade han i olika teateruppsättningar – både drama och komedi – och medverkade också i music-hallsammanhang.

Karriären tog särskild fart när Laurel 1910 anslöt sig till en trupp där bland andra Charlie Chaplin fanns med. Ibland hoppade han in för Chaplin och medverkade i truppens första turné i USA. Vid truppens andra besök i USA 1912 stannade Laurel och började uppträda på varietéer. 1917 gjorde han sin första filmroll och i samband med det tog han artistnamnet Stan Laurel. Innan han 1927 träffade Oliver Hardy hann han medverka i 79 filmer! 

Laurel var den som huvudsakligen skrev manus till Helan och Halvan-filmerna. 1961 fick han en heders-Oscar för sitt kreativa pionjärskap inom filmfarsen. Laurel avled i februari 1965. Han har förärats två statyer – en i Bishop Auckland på platsen där hans föräldrar drev en teater – och en tillsammans med Oliver Hardy i Laurels födelsestad Ulverston.

Oliver Hardy föddes som Oliver Norell Hardy Jr i januari 1892 i Harlem, Georgia, USA. Redan som 8-åring sjöng han i en s k minstrel show men från början var det meningen att han skulle gå i faderns fotspår och bli advokat. Men studierna i juridik passade inte, så 1910 hoppade han av och startade han en biograf. Tre år senare fick han jobb på ett filmbolag i Florida och fick småningom flera filmroller innan han och Stan Laurel blev Helan och Halvan. Sammanlagt spelade han med i mer än 400 filmer. 

Shoplifters

Hirokazu Kore-eda

Shoplifters-regissören Hirokazu Kore-eda producerar kvalitetsfilmer på löpande band – och vinner nästan varje gång något internationellt pris. Den nu aktuella Cinemax-filmen är inget undantag – Guldpalmen i Cannes 2018! Han föddes i Tokyo 1962 och har examen i kreativt skrivande från Wasedauniversitetet. Filmbanan började med ett antal dokumentärer, bland annat om den taiwanesiske regissören Hou Hsiao-hsien. Det internationella genombrottet kom med långfilmen Illusioner 1995, där en ung änka försöker förlika sig med att hennes man begick självmord. 25 år senare – våren 2020 – har han Sverige-premiär med Sanningen. För första gången spelar han in utanför Japans gränser och med de franska stjärnskådisarna Juliette Binoche och Catherine Deneuve i huvudrollerna. Binoche uppvaktade särskilt Kore-eda för att får göra en film tillsammans med honom! 

Kore-edas filmer kännetecknas av eftertänksam lågmäldhet. Det handlar alltid om relationer. Några exempel:

Efter livet 1998: ”På en gränsstation någonstans mellan himmel och jord tas de döda emot av guider. Under tre dagar får de hjälp att leta bland sina minnen för att hitta den avgörande händelsen i sina liv. Det utvalda ögonblicket skall sedan återskapas på film och bäras med.”

Barnen som inte fanns 2004: ”Fyra barn lever ensamma i en lägenhet. Deras mamma har övergivit dem. De har inga pengar. De går inte i skolan. För omvärlden finns de inte.”

Still walking 2008: ”Med små medel, ofta uttryckt i en blick eller en bisats, fångar han all den sorg, bitterhet, kärlek, glädje, brustna drömmar och förhoppningar som ryms i en familj.”

Sådan far, sådan son 2013: ”Handlar om två par, med fokus på Fukuyama, som får reda på att deras nu sexåriga söner blivit förväxlade vid födseln och att den pojke de har uppfostrat inte är deras biologiska barn.” Efter stormen 2016: ”Med känsliga fingrar och en tonträff utöver det vanliga skildrar Hirokazu Kore-eda all den kärlek, bitterhet, besvikelse, hopp och värme som ryms i en familj.”

© 2020 Cinemax

Tema av Anders NorenUpp ↑