Cinemax

Linköpings filmstudio

Drive in-bio med Linköpings kommun och Visit Linköping

Vi fortsätter att hitta nya sätt att hålla kulturen levande i Linköping! Linköpings kommun Kultur och fritid, Visit Linköping & co och Cinemax har slagit sina påsar ihop och bjuder nu in till tre biovisningar på Skyltens innergård. Cinemax har plockat ut tre riktigt bra filmer -prisbelönta klassiker som vi nu visar i ett lite annorlunda format, där besökarna tittar på bra film från sin bil. På så sätt kan alla hålla ett säkert avstånd till varandra, kultur bli tillgänglig för så många som möjligt och vi aktörer kan fortsätta att erbjuda upplevelser på ett säkert sätt i dessa osäkra tider. Dessutom tycker vi att det är spännande att testa nya koncept!

Vi följer naturligtvis regeringens regler som säger att endast folksamlingar upp till 50 personer är tillåtna. Det innebär att endast 25 bilar kommer att släppas in på innergården med max 2 personer i varje bil. Naturligtvis så uppmanar vi alla som är sjuka eller känner av symptom att stanna hemma.


Den 25 och 26 april visar vi tre filmer:

Klicka på filmen för att köpa biljett
25 april 17.00  ”Vad döljer du för mig? ”
25 april 21.00  ”The Shining” Åldergräns
26 april 15.00  ”Återstoden av dagen”

Du kan också läsa mer på vår Facebook-sida

Fler frågor?
Kristoffer Dezsi, Linköpings kommun 013-262730
Björn Horgby, Cinemax 0708-74 84 99 

Inställda visningar på Cinemax

I dag meddelade Filmstaden att samtliga biografer kommer att hålla stängt tills vidare. Tyvärr innebär det att vi inte längre kommer att kunna visa de återstående filmerna för vårens serier.

Vi för nu en diskussion med Sveriges Förenade Filmstudios, Filmstaden och filmdistributörerna hur vi bäst går vidare för att kunna visa de återstående filmerna vid ett senare datum eller med ersättningsvisningar, så spara ditt medlemskort!

Vi har tyvärr inte ytterligare information i det här läget, men vi återkommer så snart vi vet mer.

Gällande Cinemax och Corona/Covid-19

Vi följer myndigheters rekommendationer och biografbranschens agerande vilket i nuläget innebär att vi inte ställer in några visningar. Vi följer dock nogsamt händelseutvecklingen i vår omvärld så att vi snabbt kan agera utifrån nya fakta och allmänna direktiv.

Eftersom vi har en verklighet där Coronaviruset börjar få spridning, vill vi be Dig att iaktta följande försiktighetsåtgärder när Du besöker oss, för att i möjligast mån begränsa den smittspridning som råder.

1. Om Du upplever symptom såsom förkylningskänsla, andningssvårigheter eller feber, ber vi Dig att inte besöka oss utan stanna hemma.

2. Tvätta händerna ofta och en extra gång med tvål. Använd gärna handsprit där det finns tillgängligt.

3. Var sparsam med fysisk kontakt när Du hälsar, även om vi vet att det är trevligt att skaka hand.

Pedro Almodóvar

Är det någon som internationellt associeras med spansk film så är det Pedro Almodóvar. I ungefär 40 år har han ägnat sig professionellt åt film. Hans internationella genombrott kom med Kvinnor på gränsen till sammanbrott 1988. I så gott som alla hans filmer återkommer teman om det som kallas för spanskt kynne (vad nu det är…) , religion och sexualitet, familjeliv, åtrå, passion och identitetskriser ofta framförda med rapphet och som provocerande skildringar. Utan alltför stora gissningar har det att göra med hans bakgrund i en enkel djupt troende katolsk familj. Pappan försörjde sig med att frakta vintunnor på åsnor. Lille Pedro, som är född 1949, lärde sig tidigt att läsa och skriva och blev byns deltidslärare i läskunskap och fick också hjälpa grannarna att läsa och skriva brev. Redan när han var åtta år gammal skickade föräldrarna honom till en bibelskola i staden Cáceres i Extremadura. Föräldrarna flyttade så småningom efter och fadern drev en bensinstation medan modern öppnade en bodega. 

Cáceres hade en biograf och den öppnade världen för Pedro. 

”Film blev min riktiga utbildning, i mycket högre grad än den jag fick av prästen”, har Almodóvar senare sagt i en intervju.

Som 18-åring flyttade han mot föräldrarnas vilja till Madrid. Målet var att bli filmskapare men den nationella filmskolan hade diktatorn Franco stängt, så han fick fortsätta att lära sig hantverket på egen hand. Han försörjde sig på olika kontorsjobb men i princip all fritid ägnade han åt film. Och förebilderna fanns bland regissörer som Billy Wilder, Alfred Hitchcock, Rainer Werner Fassbinder, Luis Bunuel, Ingmar Bergman och Federico Fellini. 

De tidiga åren i Madrid medverkade han som skådespelare i en radikal teatergrupp och blev över huvud taget mer och mer aktiv i det kulturella livet i huvudstaden. Francos död 1975 innebar en verklig renässans inom spansk musik, konst och film efter kulturcensuren. Och Almodóvar bildade duon Almodóvar Y McNamara som specialiserade sig på glamrock-låtar.

Han medverkade också  i flera av de stora spanska tidningarna med artiklar under den kvinnliga pseudonymen porrstjärnan Patty Diphusa. Och så skaffade han sig en Super 8-kamera för att experimentera med kortfilmer. Det blev en mängd olika filmer på 70-talet. Han har berättat att han visade filmerna i barer, på fester. 

”Jag kunde inte lägga till soundtrack eftersom det var mycket svårt. Magnetremsan var av dålig kvalitet, väldigt tunn. Jag minns att jag blev berömd i Madrid eftersom jag, på grund av att filmerna saknade ljud, spelade en musikkassett samtidigt som jag gjorde alla rösterna, sångerna och dialogerna själv.” 

Den första kontakten Pedro Almodóvar fick med den professionella filmvärlden var när han gjorde sin första kortfilm i 16 mm-format, Salome. De två huvudrollsinnehavarna, Carmen Maura och Felix Rotaeta, hjälpte honom att samla ihop pengar så han kunde göra sin första långfilm i 16 mm, Pepi, Luci, Bom y otras chicas del montón, ungefär Pepi, Luci, Bom och andra i gänget. 

Det stora internationella erkännandet kom när han vann en Oscar för bästa utländska film med Allt om min mamma 1999 och för bästa manus för Tala med henne 2003.

2016 kom Julieta och den senaste filmen heter alltså Smärta och ära från 2019.

Antonio Banderas

2019 blev ett glänsande år för Antonio Banderas när han vann pris i Cannes för sin roll i Smärta och ära. Han kommer från Malaga, född 1960. Han är både skådespelare och sångare. Banderas har medverkat i en mängd filmer sedan 1982 men Cannes-vinsten är toppen av karriären. 

Penélope Cruz

Penélope Cruz, född 1974, är den första spanska skådespelaren som prisats med en Oscar, närmare bestämt för bästa kvinnliga biroll i Woody Allens film Vicky, Cristina, Barcelona 2008. Hon debuterade redan som 15-åring i en musikvideo med den spanska popgruppen Mecano. Sitt internationella genombrott fick hon 1997 i filmen Abre los ojos (Öppna ögonen) i regi av Alejandro Amenábar. Hon har tidigare medverkat i flera Almodóvar-filmer, som Allt om min mamma 1999 och Att återvända 2006. Penélope Cruz har haft roller i ett sextiotal filmer sammanlagt. 

Hon är sedan 2010 gift med den spanske skådespelaren Javier Bardem. De har spelat tillsammans i flera filmer bland annat i Vicky, Cristina, Barcelona. Cruz är vegetarian efter att ha medverkat i hästfilmen Dessa vackra hästar 2000 och hon protesterar också aktivt mot den spanska traditionen med tjurfäktningar.

För en bred publik som ser reklamfilmer är hon kanske ett bekant ansikte i L´Oreals skönhetsreklam.

Helan och Halvan

Helan och Halvan – eller Oliver Hardy och Stan Laurel – gjorde hela 106 filmer tillsammans! De betraktas som filmhistoriens mest framgångsrika komikerpar under framför allt 1930- och 40-talen. De skapade en egen stil genom att undvika komikens traditionellt tvådimensionella karaktärer. Istället hittade de var sin detaljerad och helgjuten rollfigur, med Laurel som den nervösa och undergivna, och Hardy som den dominerande och självgoda. Filmerna utgår ofta från vanliga situationer och utvecklar sig rakt mot katastrofen.

Karaktärerna var så populära att deras historier utvecklades i serietidningar i bland annat Sverige, USA, Storbritannien och Tyskland. Den svenska versionen av tidningen gavs ut under perioden 1963 och 1987 av olika förlag. Det svenska namnet Helan och Halvan kom till genom en läsartävling i tidskriften Filmbladet redan 1929. Dessförinnan hade deras filmer gått under benämningen Stor-Slam och Lill-Slam. I t ex Danmark kallades de Gǿg og Gokke, i Tysklande Dick und Doof och i Nederländerna De dikke en de dunne. Men originalet heter ju Stan & Ollie.

Oliver Hardy och Stan Laurel gjorde en bejublad Europaturné 1947 och kom till Sverige i oktober. Men varken när de uppträdde Stockholm eller Göteborg gjorde den någon succé. En trolig förklaring är att publiken hade svårigheter att förstå engelska. Men Sven Jerring gjorde en intervju som sändes i Barnens brevlåda

Stan Laurel hette egentligen Arthur Stanley Jefferson. Han föddes i juni 1890 i Ulverston, Cumbria i Storbritannien och hade ”teatern i blodet”. Fadern var teaterföreståndare och modern skådespelare. Redan som 16-åring debuterade han på en liten teater i Glasgow som hans far basade för och under flera år spelade han i olika teateruppsättningar – både drama och komedi – och medverkade också i music-hallsammanhang.

Karriären tog särskild fart när Laurel 1910 anslöt sig till en trupp där bland andra Charlie Chaplin fanns med. Ibland hoppade han in för Chaplin och medverkade i truppens första turné i USA. Vid truppens andra besök i USA 1912 stannade Laurel och började uppträda på varietéer. 1917 gjorde han sin första filmroll och i samband med det tog han artistnamnet Stan Laurel. Innan han 1927 träffade Oliver Hardy hann han medverka i 79 filmer! 

Laurel var den som huvudsakligen skrev manus till Helan och Halvan-filmerna. 1961 fick han en heders-Oscar för sitt kreativa pionjärskap inom filmfarsen. Laurel avled i februari 1965. Han har förärats två statyer – en i Bishop Auckland på platsen där hans föräldrar drev en teater – och en tillsammans med Oliver Hardy i Laurels födelsestad Ulverston.

Oliver Hardy föddes som Oliver Norell Hardy Jr i januari 1892 i Harlem, Georgia, USA. Redan som 8-åring sjöng han i en s k minstrel show men från början var det meningen att han skulle gå i faderns fotspår och bli advokat. Men studierna i juridik passade inte, så 1910 hoppade han av och startade han en biograf. Tre år senare fick han jobb på ett filmbolag i Florida och fick småningom flera filmroller innan han och Stan Laurel blev Helan och Halvan. Sammanlagt spelade han med i mer än 400 filmer. 

Ändrad tid för Transnistra. Filmen börjar 12.30

Den 21/3 visar vi Transnistra på Lördagsserien. Eftersom vi får regissören Anna Eborn på besök börjar vi filmen tidigare så hon hinner berätta mer om filmen efter visningen.

Filmen börjar 12.30

Shoplifters

Hirokazu Kore-eda

Shoplifters-regissören Hirokazu Kore-eda producerar kvalitetsfilmer på löpande band – och vinner nästan varje gång något internationellt pris. Den nu aktuella Cinemax-filmen är inget undantag – Guldpalmen i Cannes 2018! Han föddes i Tokyo 1962 och har examen i kreativt skrivande från Wasedauniversitetet. Filmbanan började med ett antal dokumentärer, bland annat om den taiwanesiske regissören Hou Hsiao-hsien. Det internationella genombrottet kom med långfilmen Illusioner 1995, där en ung änka försöker förlika sig med att hennes man begick självmord. 25 år senare – våren 2020 – har han Sverige-premiär med Sanningen. För första gången spelar han in utanför Japans gränser och med de franska stjärnskådisarna Juliette Binoche och Catherine Deneuve i huvudrollerna. Binoche uppvaktade särskilt Kore-eda för att får göra en film tillsammans med honom! 

Kore-edas filmer kännetecknas av eftertänksam lågmäldhet. Det handlar alltid om relationer. Några exempel:

Efter livet 1998: ”På en gränsstation någonstans mellan himmel och jord tas de döda emot av guider. Under tre dagar får de hjälp att leta bland sina minnen för att hitta den avgörande händelsen i sina liv. Det utvalda ögonblicket skall sedan återskapas på film och bäras med.”

Barnen som inte fanns 2004: ”Fyra barn lever ensamma i en lägenhet. Deras mamma har övergivit dem. De har inga pengar. De går inte i skolan. För omvärlden finns de inte.”

Still walking 2008: ”Med små medel, ofta uttryckt i en blick eller en bisats, fångar han all den sorg, bitterhet, kärlek, glädje, brustna drömmar och förhoppningar som ryms i en familj.”

Sådan far, sådan son 2013: ”Handlar om två par, med fokus på Fukuyama, som får reda på att deras nu sexåriga söner blivit förväxlade vid födseln och att den pojke de har uppfostrat inte är deras biologiska barn.” Efter stormen 2016: ”Med känsliga fingrar och en tonträff utöver det vanliga skildrar Hirokazu Kore-eda all den kärlek, bitterhet, besvikelse, hopp och värme som ryms i en familj.”

Fullt i salongen

Tyvärr måste vi meddela att vi nu har sålt slut på våra medlemskort för den här säsongen.

Det går med andra ord inte att lösa medlemsskap för den här säsongen längre.

Anmäl dig gärna till vårt nyhetsbrev så meddelar vi när kommande säsonger släpps.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

* indicates required

Fördjupad text om Vi som älskade varann så mycket

Ettore Scola är en av Italiens mest kända regissörer. Han har regisserat över tjugo filmer under sitt liv. Manus till Vi som älskade varann så mycket skrev han tillsammans med författarparet Age&Scarpelli, men han har också skrivit manus på egen hand till andra filmer som t ex Fula, skitiga, elaka 1976  och Natten i Varennes 1982. Alla hans filmer kretsar kring politik och mänskliga relationer. En av hans mest kända produktioner är En alldeles särskild dag från 1977 som Cinemax visade för något år sedan. Scola var också politiskt aktiv och hade bland annat ansvar för kulturfrågor i den kommunistiska skuggregeringen i Italien 1989. Vi som älskade varann så mycket fick pris som Bästa utländska film vid Césargalan 1977. Césargalan är Frankrikes motsvarighet till Oscarsgalan i USA.

De tre kompisarna som filmen kretsar kring har en och samma kärlek – Luciana. Hon spelas av Stefania Sandrelli. Redan som 14-åring debuterade hon i filmen Divorce Italian Style i rollen som Angela, med bland andra Marcello Mastroianni som motspelare. Det var en skönhetstävling 1960 som ledde vidare till ett antal filmer i commedia all´italiana. Scola engagerade henne i ytterligare filmer och 1980 vann hon silverbandet för bästa kvinnliga biroll i hans La terrazza. Sandrelli har gjort ett antal erotiska filmer bland andra The Key av Tinto Brass. Bland flera utmärkelser fick hon 2005 Gyllene lejonet vid den 62:a Venedig-festivalen för sin långa karriär

Vittorio Gassman – en av charmörerna i filmen – var tidigt en lovande basketspelare men satsade i stället helhjärtat på skådespelarbanan. Han studerade vid Academia Nazionale di Arte Dramatica i Rom och har medverkat i mer än 20 teaterpjäser bland andra Peer Gynt och Hamlet. Filmdebuten kom 1946. Gassman fick ofta spela roller som egotrippad hjälte i äventyrsfilmer eller romantiska drama. Han hade bland annat en framträdande roll i storfilmen Krig och fred från 1967. Han är grundare av teatersällskapet Teatro Popolare Italiano.

Saturnino ”Nino” Manfredi, en annan av partisanerna i filmen, medverkade i över 80 produktioner under sin karriär. Han var ett av de dominerande namnen inom Italiens filmkomedi.

Fördjupad text om Paraplyerna i Cherbourg

Catherine Deneuve, som har huvudrollen i Paraplyerna i Cherbourg, har sedan 1960-talet varit en av Frankrikes mest beundrade och populära skådespelare. Hon debuterade redan som 13-åring i den franska filmen Les Collégiennes. Det var regissören Roger Vadim som upptäckte henne. Sitt stora genombrott fick Deneuve 1971 i Det händer bara andra, regisserad av Nadine Trintignant. Det är en imponerande rad av filmer som Deneuve medverkat i – över trettio stycken. En av de senaste är 8 kvinnor från 2002 som gav henne – och övriga ensemblen – Silverbjörnen vid filmfestivalen i Berlin samma år med motiveringen ”en enastående artistisk insats”.

Musiken i Paraplyerna i Cherbourg är komponerad av Michel Legrand, som förutom kompositör också var orkesterledare, dirigent  och pianist. Legrand började som jazz-musiker och har spelat tillsammans med de mest kända i genren som Dizzy Gillespie, John Coltrane, Miles Davis, Stan Getz och Bill Evans. Legrand var oerhört uppskattad för sin filmmusik och fick tre Oscars-statyetter för kompositioner till Yentil 1983, Äventyraren Thomas Crown 1968 och Sommaren ´42 från 1971. Förutom dessa tre utnämningar var han nominerad ytterligare sex gånger.

Regissören Jacques Demy tillhörde den så kallade nya vågen i franskt filmskapande. Men till skillnad från Alain Resnais och Jean-Luc Godard drogs han mera till en fantasivärld byggd på musikaler, sagor och Hollywoods gyllene ålder. Paraplyerna i Cherbourg anknyter mycket till just den amerikanska musikalstilen. För just Paraplyerna i Cherbourg fick han Cannes-festivalens internationella pris – motsvarigheten till Guldpalmen.

« Äldre inlägg

© 2020 Cinemax

Tema av Anders NorenUpp ↑